En regenerativ approach till livet

Text: Alexander Carabi

Under de senaste åren har jag utvecklat en fascination för regenerativt jordbruk. Det började som en intellektuell nyfikenhet utifrån frågeställningen “Vad gör oss levande?”. Under åren därefter har jag besökt och även arbetat på gårdar i hela Sverige. Jag har satt händerna i jorden och blivit stångad av baggar. Jag gör vad jag kan för att få en verklig bild av vad som krävs för att hjälpa ekosystem att blomstra. Detta kanske kan tyckas konstigt för någon som arbetar med människor som coach, terapeut, och ledarskapsutvecklare. Jag måste erkänna att jag är också förvånad av denna resa. Men i mina utforskningar har en sak blivit tydlig: mänsklig utveckling och ekosystemutveckling är två sidor av samma mynt. Båda är frågor om vitalitet.

Besök hos Fjällbete i Undersåker, som en del av kursen Regenerativt lantbruk och Holistic Management. Foto: Axexander Carabi.

Regenerativt jordbruk är ett förhållningssätt som strävar efter att arbeta med ett ekosystem för att öka vitaliteten över tid. Jag ser på mitt arbete med människor på samma sätt. Det handlar om att stödja människor i att öka deras kapacitet för livskraft. Det handlar om att skapa förutsättningar för människor att komma hem till sig själva och därigenom vara mer av sig själva i världen.

Ju mer fullständigt vi är oss själva, desto mer levande är vi.

---

Regenerativt jordbruk består inte av dogmatiska metoder. Det är snarare en applicerad filosofi, där allt är kontextuellt och ingenting är hugget i sten. 

Om en utövare hjälper till att öka vitaliteten i sitt sammanhang över tid, kan dennes arbete anses vara regenerativt. Om vitaliteten minskar över tid är det degenerativt.

Konventionellt jordbrukande är oftast degenerativt. När man kör på motorvägar och passerar bruna och bara åkrar ser man det tydligt. När jorden är bar kan inte fotosyntes ske, vilket betyder att liv inte heller kan ske. Metoder som omfattar monokultur, omfattande plöjning, bekämpningsmedel och utrotning av djur- och växtmångfald är ofta (men inte alltid) säkra sätt att minska livets blomstring. Dessa metoder möjliggör kortsiktiga produktivitetsvinster, men leder till katastrofala långsiktiga konsekvenser, som till exempel jorderosion, översvämningsrisker, reducerad kolbindning, förluster av biologisk mångfald och minskningar av näringstätheten i maten vi äter. 

När man försöker separera, kontrollera och dominera naturen så kan man möjligtvis kräma ut några extra kilon och år ur markens potential. Men till slut kommer marken att ge upp. Man kan inte nå ett ekosystem som blomstrar långsiktigt genom att dominera och kontrollera.

Detsamma gäller oss som människor. När vi försöker kontrollera våra viljor genom att döma och pressa oss själva, så gör vi långvarig skada oavsett hur "produktiva" vi tror att vi är i stunden. När vi försöker tvinga oss själva att vara något vi inte är, pressar vi livet ur vårt eget varande. 

---

Vitalitet och livskraft kan upplevas som svårt att definiera. Men vi vet vad det betyder när vi ser det och när vi känner det. När man känner sig levande finns det en känsla av expansion och tillhörighet. Man har tillgång till känslor av klarhet och insikt. Det finns en tacksamhet för vad varje ögonblick ger. Val känns självklara. Allt flyter på naturligt. Man känner sig i linje med sig själv och med själva livets rörelse.

Å andra sidan är livlöshet lätt att identifiera. Det finns en känsla av tröghet och att sitta fast. Allt känns svårt. Motstånd och hinder dominerar ens upplevelse. Man känner sig uttömd och utan tillgång till gnista eller glädje. Val känns omöjliga. Idéer är svåra att komma åt. Allt känns fruset, hårt och påtvingat. 

Vitalitet har en dragningskraft, oavsett om man stöter på det i en person, ett landskap eller en kultur. I ett vitalt landskap kan man känna hur omgivningens näring påverkar en. Man känner sig som en del av var man är, ända in i benmärgen. 

Tyvärr har många av oss vuxit upp i kulturer som är kroniskt livlösa. Ohumana arbeten, överdriven digitalisering och onödig byråkrati är bara ett par exempel på hur vi institutionaliserar och bygger in livlöshet i vårt samhälle. 

Detta tillstånd kan verka normalt, men det är inte så livet måste eller bör vara. Livet vill inte vara livlöst. Liv vill skapa mer liv. För att citera författaren Kevin Kelly, livet är den ständiga processen av att bli till (”Life is always … becoming becoming”). 

När vi hindrar livets flöde genom kontroll och dominans så kommer vi att till slut betala priset. Symptom som negativa inre känslor och rent av fysiska sjukdomar kommer att dyka upp. När vi går emot livets flöde, det som taoisterna kallar Tao, kommer vi att lida. Man kan till säga att gå emot livets flöde är vad lidande innebär. 

Som den klassiska mystiska 400-tals texten ”Tao Te Ching” säger: 

De som försöker kontrollera...
går emot Taos riktning

När människan stör Tao,
blir himlen smutsig,
jorden utarmad,
jämvikten faller sönder,
och varelser dör ut.

Vår tendens att förhindra livskraft är tragisk men förståelig. 

När vi växer upp i sammanhang som inte tillåter oss att vara oss själva, tvingas vi göra ett val. Antingen försöker vi vara oss själva och genomgå utanförskap och dömande, eller så sänker vi volymen på vårt autentiska uttryck i hopp om att få fortsätta tillhöra gruppen.

De flesta, om inte alla, väljer det andra alternativet. Vi lär oss att vara tysta för att undvika bestraffning. Vi lär oss att hålla tillbaka vår ilska för att säkra fred runt matbordet. Vi lär oss att förtränga våra egna behov för att inte uppfattas som irriterande eller krävande. Vi gör det nödvändiga men hjärtskärande valet att ge upp vår livskraft i utbyte mot den säkerhet och tillhörighet vi behöver.

Under årens lopp kristalliseras dessa strategier i frusna mönster av beteenden, känslor och tankar. Vi säger till oss själva att det är bättre att hålla sig gömd i skuggorna och att vi inte förtjänar att bli sedda. Vi bedövar våra känslor och kroppar, vilket minskar den mängd känslor som vi måste tolerera. Vi borrar ner huvudet och "jobbar hårt" i tron ​​att ju mer vi uppnår, desto mer "godhet" kan vi samla på oss, allt i hopp om att en dag äntligen bli accepterade.

Uppenbarligen att detta är en fälla. Ingen kan acceptera oss på sätt som verkligen betyder något, annat än oss själva. Det kroniska behovet av att jobba sig själv i graven är ett förhållande till jaget som definieras av oupphörliga påtryckningar och dömande, iklädd kapitalistisk dygd. Utmattning och meningslöshet är de oundvikliga resultaten. Det motsvarar att plöja ihjäl ens åkrar i ett försök att bli mer produktiv. Det kan finnas kortsiktiga vinster, men på lång sikt är det ruinerande. 

Botemedlet är inte att tvinga sig själv att förändras eller att döma sig själv som fel. Detta vore bara en upprepning av de rådande mönstren. Istället är regeneration en process som handlar om mjuk och medkännande nyfikenhet. Det handlar om att observera hur man hindrar sin egen livskraft och sedan att känna den oundvikliga smärtan av vad det innebär att leva under sådana förhållanden. Man gör det omedvetna medvetet, och noterar hur man lägger locket på ens spontana uttryck av vitalitet. Det handlar om att lyssna på kroppen, hjärtat och själen och låta den inre rösten få ta plats.

Genom att lyssna på djupet, utan att försöka förändra någonting, sker regenerativ förändring av sig självt.

---

Det främsta fokuset för regenerativa jordbrukare är att öka matjordens hälsa. De ser inte grödor och kött som de primära utfallen av deras verksamheter, utan snarare som fördelaktiga biprodukter. Fokus ligger på att skapa förutsättningarna för liv. Man gör vad man kan för att ta bort hinder, sedan tar man ett steg tillbaka och låter livet genom sin egen intelligens utvecklas.

Det finns möjligheter för ledare att arbeta på samma sätt. Ledare kan bli verktyg för att främja ökad vitalitet i organisationerna man är delaktig i. Genom att se och omvandla den livlöshet man möter kan de skapa levande exempel för andra att följa. De kan hjälpa sina team att bli nyfikna på var de observerar livlöshet i sig själva eller teamet, och sedan använda det som möjligheter för regenerering. De kan visa vad sant ”hårt arbete” innebär, genom att visa hängivenhet för sitt hantverk utan att för den skull neka egna eller andras behov. När de fokuserar på att skapa förutsättningar för livet att frodas kan de uppnå mer genom att rikta sin uppmärksamhet till organisationens "matjordhälsa" istället för dess produktiva utfall.

Precis som en regenerativ bonde sannolikt kommer att leva enligt påståendet "stör inte jorden", så kommer en regenerativ ledare sannolikt att säga "stör inte folket." Detta är inte ett övergivande av ansvar. Det är ett förhållningssätt som strävar efter att människor själva upprätthåller kontakten med sin holistiska kontext utan onödiga ingrepp. 

Som ”Tao Te Ching” frågar: 

Kan du älska människor och leda dem
utan att påtvinga din vilja?

Kan du ta itu med de viktigaste frågorna
genom att låta händelserna ha sin gång?

Kan du ta ett steg tillbaka från ditt eget sinne
och därmed förstå allt?

Att föda och ge näring,
att ha utan att äga,
att agera utan förväntningar,
att leda utan att försöka kontrollera:

detta är den högsta dygden.

…

Tao ger näring genom att inte forcera.
Genom att inte dominera leder Mästaren. 

Biologiskt sett är ökad vitalitet och livskraft det som leder till mer hälsa och produktivitet. Psykologiskt sett är ökad vitalitet och livlighet det som leder till välbefinnande och att blomstra.

Samma sak gäller så kallade andliga teman. Andligt sett är ökad vitalitet och livlighet att vara andligt kopplad.

Ju större vår kapacitet för livskraft är, desto mer lever vi i linje med det som religiösa traditioner har kallat Gud eller det heliga. Som den helige Irenaeus av Lyon sa drygt 100 år efter Kristus födelse: "Guds härlighet är en människa som är helt levande."

Vägen är inåt, och ju mer integrerade vi kan bli med oss ​​själva och vår egen livlighet, desto närmare upplever vi varandets heliga natur. "När du är tillsammans med dig själv", säger den moderna mystikern Broder David Steindl-Rast, "är du tillsammans med det som människor traditionellt har kallat Gud. … Gud är den som vi är tillsammans med när vi är tillsammans med oss själva. När vi hittar vårt eget hjärta, är det där vi är tillsammans.”

Oavsett i vilken dimension vi väljer att se det är vitalitet en universell längtan och en tydlig kraft. Att släppa lös den kraften kräver att vi låter botten av hjärtan höras. När vi kommer i kontakt med vår djupaste mänsklighet kommer vi också i kontakt med våra största möjligheter, säger den spirituella läraren Thomas Hübl. 

När vi är i harmoni med oss ​​själva är vi i harmoni med Tao:

I harmoni med Tao,
är himlen klar och rymlig,
jorden är fast och full,
alla varelser frodas tillsammans,
nöjda med hur de är,
och upprepar sig oändligt,
oändligt förnyat.

Livet vill förnyas. Att leva i harmoni med livet, med Tao, är hur vi tar vår plats i en regenerativ symfoni som alltid knackar på vår dörr.

När vi är helt oss själva låter vi samtidigt, och helt magiskt, allt annat vi möter vara mer av sig självt. Att tillåta oss själva att vara fulla av liv är en energisk inbjudan som tillåter allt vi möter att göra detsamma.

Genom att vårda vår egen matjord blir vi ett vandrande gödningsmedel i världen. Med närvaro och ödmjukhet kommer livet tillbaka och blir mer liv – en process som blir möjlig när vi står tillbaka i förundran.

Vi vårdar matjorden, bevittnar livets blomstring, och bugar.

Bakgrund och källor

Denna text skrevs ursprungligen på engelska för läsare med ingen/begränsad erfarenhet av regenerativt lantbruk. Läs den ursprungliga artikeln på engelska här:

https://www.alexcarabi.com/writing/a-regenerative-approach-to-life/

---

Nyfikenheten som väckte de utforskningar som författaren presenterar här väcktes av Will Rolphs arbete med en regenerativ olivproducent Two Fields. I en tidig Yellow session utforskade han frågan "Vad gör oss levande?" med gruppen.